Nathalie Zohar Gunnarsson

ni vet när man har massa problem och sitter och väntar på att de ska lösa sig själva, för det gör de alltid, exakt som timbuktu säger, om man låter det bli så ordnar allt sig tillslut.

men inte denna gången, nej inte denna gången...

men det e det om är så sjukt, jag löser aldrig mina egna problem, bara andras, och sen när jag får en hel lastbil över mig med skit, så vet jag inte längre vem jag ska ta det ut på. Jag vet att ingen bryr sig om mina problem egentligen, alla har ju sina egna..hur gör man egentligen? nu som jag samlat på mig så j*vla mycket, var ska jag börja? hur var och med vem?

men har ni tänkt på hur mycket press vårat samhälle sätter på en människa nuförtiden? allt ska vara rätt, man får inte göra ditt eller datt, och absolut aldrig, ALDRIG göra fel. att göra fel är ju så fel. små misstag accepteras inte längre och när de uppstår så är människan rädd för dem. det är något omgivningen tar avstånd för, något som gör att det blir tyst i rummet när personen i fråga kommer in, något som  håller en individ tillbaka. men det är ändå tar vi människor ofta det negativa som en gemenskap. varför gör vi det? varför är vi i grund och botten ALLA pessimister?

hur var det att leva förr i tiden? när man bara levde? vi hade ju inte kunnat leva helt ensamma i en skog och vara med ingen annan än sig själv? vi är ju "sociala djur"... men hur ska man leva då? vad är det egentligen som är rätt?

en människa är omöjlig att tillfredställa... ge en hund ett ben och han blir glad, en fågel lite frön och ge en fisk vatten så kan de leva på. men vi människor, vi överlever som det är, men alltid med detta sökandet på "den rätta" eller det rätta eller vad det är nu man letar efter...

- du kommer inte finna det. jag kan inte ens säga att vi måste inse det, utan det är ngn vi alla redan vet, men vi kan inte göra ngt åt det...

det ligger i våran natur, som vädret... alla pratar om det, men ingen gör ngt åt det! varför? för vi kan inte.

och det är ju inte samhället som sätter press, utan vi är ju samhället, vi lägger alldeles för mycket tilllit till andra människor, men tillslut blir vi ändå besvikna, om och om igen, samtidigt som vi själva sviker. och sen så ser man ju på filmer hur människor stänger inne sig i sin egen värld och e bittra utan att lita på någon, och hur det inte fungerar och att vi människor ska göra si och så.

nu säger jag inte att jag ska gräva ner huvet i marken, utan jag säger bara som det är, att det e det jag vill... jag vill gräva så lång så jag kommer till andra sidan jordklotet, lång ifrån allt och alla. okej där i slutet blev det lite emo men just nu skiter jg i vilket, vi är ju alla människor ellerhur?

jag tänkte skriva lite om helgen som var jätte nice... men jag orkar inte. det får vänta, after all har jag ju hela livet på mig.. eller?